Hästen är ett bytesdjur, format av evolutionen att dölja svaghet.
Hästen är ett bytesdjur, format av evolutionen att dölja svaghet. Det gör mental välfärd till ett av de svåraste men viktigaste områdena att mäta – och till ett fält där forskningen gjort stora framsteg de senaste åren.
En av de viktigaste vetenskapliga utvecklingarna är Horse Grimace Scale (HGS), ett standardiserat system för att avläsa smärta via hästens ansiktsuttryck. Skalan utvecklades och validerades ursprungligen genom en studie på hästar som genomgick rutinmässig kastrering, och visade sig potentiellt vara en effektiv och pålitlig metod för att bedöma smärta efter ingreppet. Metoden har sedan dess använts inom flera kliniska sammanhang: en studie av akut fång fann att HGS är en potentiellt effektiv metod för att bedöma smärta hos hästar med akut fång i vila, eftersom hästar med höga HGS-poäng även hade högre poäng på den etablerade Obel-skalan och bedömdes av veterinärer som mer allvarligt smärtpåverkade.
En begränsning med metoden är att den är beroende av en mänsklig observatör som måste vara väl tränad för att tillämpa systemet korrekt, och att närvaron av en okänd person i sig kan påverka djurets beteende. Detta har lett till forskning kring automatiserad bildanalys: forskare har utvecklat en maskininlärningsbaserad algoritm för att bedöma smärtnivå hos hästar baserat på Horse Grimace Scale, med målet att kunna övervaka smärtreaktioner mer exakt och i realtid.
Repetitiva, funktionslösa beteenden som krubbitning, vävning och boxvandring är väl dokumenterade indikatorer på nedsatt välbefinnande. Forskning visar genomgående att tillgång till små mängder grovfoder och minimala möjligheter till social kontakt är kopplat till högre rapporterad förekomst av stereotypa beteenden.
Omfattningen varierar kraftigt mellan olika populationer av hästar. En studie av galopphästar under en träningssäsong fann att 14,5 procent av 353 observerade hästar uppvisade stereotypt beteende vid minst två tillfällen, och att totalt 34,8 procent uppvisade någon form av onormalt eller stereotypt beteende. Inom andra tävlingsdiscipliner har ännu högre siffror rapporterats: 32,5 procent hos dressyrhästar, 30,8 procent hos fälttävlanshästar och 19,5 procent hos distansritthästar enligt en ofta citerad studie.
Flera faktorer samverkar. En sammanställning av forskningsläget konstaterar att flera studier på tusentals hästar konsekvent funnit samband mellan stereotypt beteende och begränsad rasttid, begränsade möjligheter till socialt umgänge med andra hästar, samt begränsade bete- eller foderintagsmöjligheter, ofta i kombination med kraftfoderrika dieter. Även stressig avvänjning, särskilt en abrupt sådan med enskild boxplacering, är en riskfaktor.
Kopplingen till magproblem är stark: forskning visar att magsår är vanligt hos mer än 90 procent av galopphästar, och att unga, växande hästar med magsår är mer benägna att utveckla krubbitning – i en studie minskade tiden hästarna ägnade åt krubbitning när den underliggande magsjukdomen behandlades.
Forskningen är förhållandevis samstämmig kring lösningar. En sammanställning konstaterar att behandling av onormala repetitiva beteenden centreras kring att minska de utlösande faktorerna – genom att förbättra miljön med lämplig berikning, minska mängden kraftfoder samt öka grovfoder och daglig rastning tillsammans med kompatibla hästar, och betonar att bestraffning av dessa beteenden inte är en bra idé eftersom det inte minskar beteendet på lång sikt och kan öka stressen ytterligare.
På Hästannons tror vi att välfärd och ansvarsfullt ägarskap hör ihop – oavsett om du köper, säljer, uppföder eller rider. Läs vidare i serien och i våra praktiska guider.
Ett validerat system för att bedöma smärta via hästens ansiktsuttryck – använt i klinisk forskning och praxis.
Stereotypa, repetitiva beteenden som ofta kopplas till otillräcklig grovförsörjning, social kontakt och rast.
Nej – forskningen är tydlig: bestraffning minskar inte beteendet långsiktigt och kan öka stressen.
Sociala behov – ofta det mest underskattade
Hästar är starkt sociala flockdjur, och forskning på avelshingstar illustrerar problemet tydligt: i det vilda lever hingstar i sociala grupper, men under domesticerade förhållanden lever majoriteten av avelshingstar i enskilda boxar med begränsad social kontakt, vilket stimulerar aggressivitet och förekomst av stereotypt beteende.